^^

Jag kan inte riktigt förstå.

I tre veckor har jag varit totalt död på bloggfronten.
Och innan det har jag varit totalt blogglat under en längre period.

Men ni som läser har ändå hängt i.
Ett tack är på plats.


Så nu ska vi fira! Jag har bytt blogg!
Inga men - nu skiter ni i den här bloggen och hädanefter vill jag se er på

PELLERUSSIN

Jag har gett mig in på enbart roliga saker.
Spex.
Småttingkommittén.
Livsmedelsprogrammet.
Man.
Nya vänner.
Gamla vänner.
Träning.

Men huddirullan lej vad det blir för mycket ibland. På lördag är det preimär för spexet och därmed träning varje dag innan dess. För tillfället får jag bara försöka intala mig att det ÄR roligt. Jag GILLAR det här.
Trots mina försök har jag det där ständiga trycket som är beläget innanför skinnet någonstans under halsen och över naveln. Ibland förstår jag inte vad jag ska göra åt saker och ting. Ska man framstå som en gnällspik och haspla ur sig all klagan eller hålla det inom sig för att inte verka mjäkig?

Imorgon har jag halvtidstenta och igår fick jag ryggskott.

Med anledning av detta har jag all rätt att vara dödsbitter. Fy vad invalid jag är för tillfället.
Låt mig va!

 

Men ack ve, jag saknar den tiden då jag hade bloggen som utrymme för mina kreativa sidor.

Det kanske kommer en dag igen.

Med anledning av mitt bangande på korridorsfesten på Gälbo igår borde jag inte vara så trött som jag är. Jag sänder än en gång en tanke till alla tappra - men bakfulla - själar som tog sig till spexträningen idag.

Trots mitt bangande var jag förmodligen i samma liga som mina kära kamrater. Fy för den lede för att addera en baksmälla på Den Eviga Tröttheten som lagt dig som en slöja över mig. Jag har som vanligt bott på skolan även denna helg. Lördagen bestod av fem (!) timmars intensiv dansträning. Dessutom har jag gymmat alla fem vardagar denna vecka. Att dagens träning mer kunde liknas med sömngång är därmed föga förvånande. Min kropp har inte riktigt vant sig vid detta aktiva liv. Plugget hamnar minst sagt vid sidan av men med tanke på förra tentaresultatet (97/100 poäng, YÄÄ) så har min hjärna fått nog av vetenskap för några veckor. Samvetet är inte så dåligt som man kanske skulle kunna tro, då jag kommer bli nöjd med 3:or i betyg på nuvarande kurser. Jag unnar mig helt enkelt att slappa, andas och leva lite.

Vem trodde att det gick någon nöd på mig? Vem trodde att jag har tråkigt och bara pluggar?
Jag har the time of my life!

Kommer Beatleslåtarna någonsin bli tråkiga?

Känslan av att falla handlöst. Utan skoning, för det är bara en enda sak som gäller och som kan väga upp till mina önskningar. Jag har varit där några gånger förr men likväl fullbordat fallet platt. Jag har alltid varit den som lidit av prestationsångest och legat i underläge, men nu känner jag mig för en gångs skull säker på min sak och vill kämpa för det. Jag axlar en ny mantel, men vill inte skrämmas. Jag ger mig inte in i saker utan att vara säker.

Idag startar officiellt vårterminen 2010, och varför ligga på latsidan, känner jag?

Den här tiden kommer bestå av cellbiologi, immunologi, dansträning för spexet tre gånger i veckan, med premiär slutet av februari, Alnarpresa, SMKmöten minst en gång i veckan, virologi och functional foods.

Varför inte bosätta sig på skolan?

Hajpojken, det var Hajpojken, Bengt.

Konstantin, tackar tackar!

Tentan är skriven.
Och jag är nöjd med min insats.
Jag har en helt ledig helg framför mig.
Ärret läker fint.
Jag är lycklig.
Jag har fått äran att lära känna en giis.
Jag älskar mitt SMK.
Ikväll väntar middag på norrlands med JFL.

So long SUCKAZ!

Så här ser jag ut blond.
Den som säger att jag ska vara något annat är knepp.

Jaha. Så kom dagen D.

Detta har hänt:
1 nov 2005. Jag har på mig en alldeles för stor jacka (Märstas herrjacka, fyy). Peps Persson spelar på Mastmagasinet. Vi är ett gäng sextonåringar som kommer på att det är en bra idé att under vår nattliga vandring ta en tur förbi och stå utanför och lyssna. Jag försöker sätta mig på ett svart järnstaket utanför, men kommer inte upp med rumpan på grund av den stora jackan. Händerna håller dock ett hårt tag om staketet och det hela resulterar i att mitt fall dämpas av huvudet, det vill säga mina tänder och min överläpp.

Hade jag inte haft den stora jackan på mig hade det aldrig hänt.
Hade Peps Persson inte haft ett gig hade det aldrig hänt.
Hade det inte legat ett gruskorn precis på den platsen där området mellan min mun och näsa hamnade skulle det aldrig hänt.
Hade jag inte varit så oförsiktig hade det aldrig hänt.
Hade läkaren bara sytt direkt hade det aldrig blivit så stort.
Hade jag aldrig skrattat så mycket åt Mäfs norska hotdog den där kvällen en vecka senare hade jag aldrig skrattat upp såret.

Ptja, listan kan göras lång. Men saker som dessa händer. Vi pratar givetvis om mitt stora ärr beläget precis under vänster näsborre. Under dryga fyra år har jag fått besöka farbror plastikkirurgen för att ses utvecklingen av ärrvävnaden samt planera en operation. Jag vet inte om det är för att det har varit planerat så långt fram hela tiden, men jag har aldrig känt att det verkligen skulle hända. Och när jag väl fått tider bokade har jag varit tvungen att avboka på grund av sjukdom, sälen eller flytt till Uppsala.

Men idag hände det. Vilket jag inte riktigt insåg förrän jag satte mig i bilen på väg till Örebro. Jag ryser fortfarande och är riktigt skakis. Fan, vad harig man är ändå. Först blev jag stucken av bedövningen säkert tio-femton gånger för att sedan varken känna eller se, men HÖRA det fasansfulla händelseförloppet. Ljudet av att skära ärr med skalpell var ett för mig nytt ljud som jag aldrig, aldrig ALDRIG vill höra igen. När det var över blev jag riktigt groggy och hade väl 2 ml blod i hela huvudet. Sköterskan uppmanade mig att sätta mig ner och jag viftade bort hennes råd med att "jag svimmar alltid när jag lagar pannkakor". Vilket mer bekräftar än dementerar mitt dåvarande sinnestillstånd.

Nu sitter jag här med ångest, skakningar, skräckblandad lycka, förväntan, ett stort jävla plåster och stor saknad efter riktigt lång mysig kram från gos.